Brukar ibland testa Facebooks tester med olika påståenden men alltid fnissar jag åt svaret och tänker att mitt svar är ett i mängden, samma som för många många andra. Men den här gången måste jag dela, även om det också nu är samma svar som för många andra. Men det träffade på något vis så mitt i prick.
Rubriken löd:
”Vad har du lärt dig av livet?”
Jag har signat ut och tagit veckoslut. Kan inte fatta att februari börjar lida mot sitt slut. Snart knackar mars på dörren, en månad som för med sig lite nytt, men mer om det senare!
Nu ska jag njuta av ett glas vitt. Känns som ett bra sätt att starta veckoslutet.
Nynnar på Spice Girls gamla popdänga från långt tillbaka i tiden, där kärleken till en mor kommer fram. Passar perfekt in från mig till dig Mama, I love you.
Läs den här! Intressant, tycker jag! Och så måste jag ju nog säga att jag håller med.
Ni vet den där känslan; när ni är i ett sällskap där ni stortrivs och liksom kan helt och hållet slappna av. Ha roligt, så där på riktigt, där skratten är äkta och fiilisen på en nivå som kan jämföras med toppen av Mount Everest. Just den känslan hade jag igår. Med de här brudarna:
Batterierna laddades rejält.
Tänk att ett djur kan rota sig så långt in i ens hjärta. Så långt in att den här dagen blev alldeles tung att klara sig igenom efter att mamma meddelade att vår älskade Selma fallit ihop på golvet hemma. Jag har varit så där matt i kroppen, lite upphängd och nersläppt inombords.
Selma var sjuk de senaste månaderna och hennes mående åka en berg och dalbana utan dess like. Alldeles för många antibiotika kurer, kortison och flera besök hos veterinären. Vi har i repriser fått höra att det ser mörkt ut och att nästa steg nog blir att låta henne somna in. Men likväl har hon efter sådant veterinär besök karpat upp sig och sett till att det inte skulle vara på plats att ta makten i våra händer för att släcka ett liv.
Jag vill ju verkligen tro att hennes kamp för att inte få en spruta bottnade i att det helt enkelt var meningen att hon skulle få gå bort i sitt eget hem. Hon föll ihop och somnade in på enbart några sekunder. Rakt framför mammas fötter. Det här betyder ju i sin tur att hon inte var ensam vilket gör mig härligt lugn i själen. Bästisarna fick vara där med varandra till slutet.
Nu får hon hoppa runt på en färgglad plats i lugn och ro. Vår Selma.
Det vill jag dela ut idag, i mängder, till alla fina typer som finns där ute. Mitt senaste inlägg gav oförväntad feedback. Massa fina ord som värmde mitt hjärta. Som jag skrev på annan sida, så är det just ni som ger den där positiva energin.
Puss på er!
Ett återkommande fenomen på den här sidan har verkligen varit den intensiva tid av publicerade inlägg följt av århundradets blogg torka. Samma visa om och om igen. Men inte tänker jag ge mig nu heller, tänker försöka återuppta det jag tycker mycket om. Att skriva om allt och inget, nu som då. Ivern håller i så länge den gör det. Och så kanske den dör ut snabbare än vanligt, eller vem vet, kanske inte alls? Hoppas på det sist nämnda.
Idag känner jag att jag vill skriva om det som jag anser vara så viktigt, men som jag tror glöms bort alldeles för lätt i vår vardag. Det där klyschiga om att verkligen njuta av idag och se till att berätta för dina nära och kära att du tycker om dem. Du kan liksom aldrig säga det för många gånger, tro mig.
En person sa en gång till mig att jag är för positiv. ”Det är klart att det är bra att vara positiv men ibland måste man bara inse att det är dåligt”. Jag orkade inte ens kommentera påståendet desto mera utan såg istället framför mig alla de saker jag hade hunnit uppleva på mina 26 år, och konstaterade att jag minsann fått inse att saker verkligen ibland varit just det, dåliga! Rent utsagt åt helvete.
Som nästan 12-åring, en solig fredag morgon i slutet av juni, tog mitt liv en sådan total omvändning så att jag många gånger önskade att det var en karusell jag gärna skulle ha hoppat av.
Det känns som om jag var definitionen av pappas flicka. Han var, och är än idag, en av mina stora förebilder. Jag hängde med honom i garaget; spikade, fixade och fattade tycke för bilar. Hans ”ingenting är omöjligt” inställning till vardagliga och mindre vardagliga saker satte stor prägel på mig som äldre, kan jag nu märka.
Fredagen den 29.06.2001 känns fortfarande som igår, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Fortfarande är det något varenda dag som jag relaterar till honom. Det är en skön känsla på något vis, han är liksom med, alltid.
Mången gång ville man lägga sig ner och bara skita i allt, men på vilket vis jag skulle bli bättre av det minns jag att varje gång gjorde så att jag steg upp. Lite som att borsta av sig när man fallit av sadeln, för att sätta sig upp och fortsätta.
Och så gjorde jag, fortsatte. Kunde se det fina i livet trots allt. Mamma träffade en ny man. En underbart härlig svensk spilivink. De förlovade sig och jag kände ren och skär lycka för hennes del. Ja, för oss alla faktiskt. Vår familj blev liksom så där härligt hel igen. Fyra runt matbordet, så som det skulle vara. Inte den där ena tomma platsen som gav en klump i magen, speciellt vid julen, och gapade tomt som ett stort svart hål. Nej, den var fylld av han som alltid nös och snöt sig ordentligt efter maten, för det var ett tecken på att maten hade varit riktigt god. Tji fick mamma som ansåg att hon absolut inte kan laga mat, det hände nämligen ofta.
En finfin 60-års resa för min mor på Madeira var det sista vi gjorde. Vi fyra. Den nybildade familjen. Den med en mamma och styvpappa som hade stora planer för kommande pension. Tre veckor efter den fina resan hände det, som inte kunde hända. Inte en gång till, väl? Inte kan väl ödet vara så lagt, att man som familj skall gå igenom det två gånger? In i det sista levde jag och vi på hoppet. Hoppet att läkarna skulle kunna koppla bort respiratorn och säga att den stora hjärnblödningen inte gjort lika stor skada som de trott. Varje sång som spelades på radion som ens kunde kopplas till en gnutta hopp kopplade jag som ett tecken. Ett tecken på att han nog kommer att klara sig.
Ännu när vi blev inkallade till ett litet trångt rum på sjukhuset, den där måndag morgonen på vappafton, var jag säker på att det kommer att gå vägen. ”Vi har beslutat……..” och så blev allt som en enda dimma. Kunde höra att ”….skadorna är för stora” , ”…..den slog ut allting” ………..” vi kommer att släcka ner respiratorn” . Ursäkta vad? Ni kommer att göra vad?
Så står du där vid sjukhussängen och har ”begränsad” tid och vetskapen om att ett liv kommer att släckas ner när du går ut genom dörren. Öh, vad vill jag säga? Vad är det sista orden jag vill att finaste L-G ska få höra av mig? Att han var den bästa styvpappan jag kunde ha? Att han hade Sveriges bästa humor? Att han var så jäkla cool typ? Eller att han fått min mammas livsglädje tillbaka, bara genom att vara han, vilket ju var en av de bästa sakerna för ett barn att få se. Att mamma liksom är genuint lycklig igen.
Uppsala var fyllt med glada studeranden när vi kom ut. Fattade noll. Mådde illa och kunde gott och väl dragit både krokben på dem när de gick förbi för att dessutom skrika åt dem att försvinna ur min väg med sina jävla skumpa flaskor, serpentiner och glada skratt. DET ÄR INGEN DAG ATT FIRA, FATTA!! Jag gjorde inget av detta, för visst hade de all orsak i världen att fira. Det var en vacker solig vappafton. För många andra var livet som vanligt, rullade på som förut. Även om det för mig och oss, stod jävligt stilla. Den natten låg jag vaken länge. Hade tänt ett ljus vid sängen och önskade att det aldrig skulle brinna ut. Men det gjorde det, kl.4 på morgonen. Då kändes det på något vis så defnitivt. Nu var också han borta.
Återhämtningen började åter. Det börjar löpa på och så kommer det som jag absolut inte vill höra. Bestående Parkinson för den största klippan i mitt liv. Men vad i helvete är det för fel på fördelningen i livet liksom? Varför ska vissa bära allt, typ? Bra mediciner finns ju i dagens läge, vilket är en lättnad. Och kanske det inte är så farligt? Kanske läkaren t.o.m överdriver? Förnekelse på hög nivå för min del. Tills den dagen som jag får åka till Åbo och inte behöver köra själv, sitter i baksätet med datorn i famnen och gör undan lite jobb. Kollar framåt och ser en hand som darrar kraftigt vid ratten. Känner hur en tår rullar ner för kinden i hemlighet. Det är på riktigt.
Man kunde ju vara bitter på livet. Men vet ni, det är jag inte. Jag har sjuttiofem tusen saker att vara glad över. Jag har många människor i mitt liv som är värda att lägga positiv energi på. Det är klart att jag är ledsen, många gånger, och gråter på golvet, och skriker för att livet är orättvist, för att jag inte får ha det som många andra får ha. En urladdning liksom, men sedan tar jag ny fart. Upp igen och iväg.
Jag har ett val, och jag väljer att vara lycklig. Göra de saker som gör mig lycklig, ta energi av dem som ger mig positiv sådan. Säga Godnatt och Hejdå på riktigt, så där som att jag verkligen menar det. För mig finns det inga garantier om vad morgondagen för med sig. Du kan aldrig säga vad någon betyder för dig, för många gånger. Lova att du kramar dina nära och kära hårt, varje dag!
Igår var det fotbollsmatch. Jag var taggad till tusen, speciellt mycket igår eftersom jag under veckan haft lite problem med framlåret men med hjälp av bland annat laser och vila kände jag att jag kunde spela. Min duktiga lagkompis fixade också en superb tejpning så allt kändes riktigt bra. Kunde spela. Låret kändes ok.
I andra halvlek fick jag dock en annan skada. För min del slutade matchen med att jag bars ut på bår. Och transporterades till akuten i ambulans.
Skadan kom i en situation där jag inte ens hade bollen nära mig. Utan allting handlade helt och hållet för motståndaren att ge tillbaka för en tidigare närkamp. Jag var oförberedd där jag sprang, och hennes ordentliga buff i ryggen bakifrån gjorde så att min rygg knaxade till.
Var faktist lite orolig där jag låg i vårt omklädningsrum på golvet och kände värken i ryggen. Och att varje liten rörelse gjorde ont. Jag saknade mamma. Och så släppte jag en tår. Hennes närvaro kommer för alltid att vara den tryggaste som finns.
Men när jag låg där och svarade på frågor utav ambulans personalen kom hon den där som alltid har en lugn inverkan på mig, som på ett eller annat sätt alltid finns där. Den där Jannica. Hon tog tag i min hand och frågade om jag ville att hon följer med. Jag släppte en tår igen, av tacksamhet den här gången, och nickade.
Jag röntgades och man kunde tack och liv konstatera att ingen fraktur fanns, utan att musklerna hade fått sig en rejäl smäll och dragit ihop sig riktigt när det knyckte till i ryggen. Jag fick åka hem. Och när jag kommer ut till väntsalen finns dom där, tre underbara lagkompisar! Det betyder liksom så himla mycket. Att ha någon man tycker om med sig i sådana situationer.
Natten blev en pina och idag har jag vilat till 110%. De flesta rörelser gör fortfarande ont, men eftersom det är musklerna mjuknar jag nog upp sakta men säkert!
Jag har fått så många fina meddelanden. Och visst är det härligt att få bekräftat det man redan visste; vilka underbara människor man har omkring sig. Ett litet meddelande och krya på betyder så mycket, tack fina ni. Jag är genuint tacksam för att just ni finns i mitt liv.
Känns som att veckorna består av måndag och fredag. Vilken tur att jag är den typen som fotar allt och inget, funkar bra som bevis, i det här fallet att den här veckan även innehållit tisdag, onsdag och torsdag.
Måndag.
Planeringsdag i Hangö och kaffepaus med sand mellan tårna.
Tisdag.
Studiebesök i huvudstaden.
Onsdag.
En fin vän på besök.
Torsdag.
Omtänksamma kollegor som hämtar det här åt mig istället när andra äter blåbärspaj som jag inte gör just nu på grund av godistrejken.
Fredag.
Efterlängtade gitarrlektioner som återigen har börjat.
Få se vad lördag och söndag väljer att bjuda på!
annsofii 